LÖSNINGAR PÅ TRONFÖLJDSFRÅGAN
  

Drottning Kristina hade alltså redan 1647 bestämt sig för att försöka lösa tronföljdsfrågan utan giftermål. Hon hade gjort upp en plan i tre punkter. Det första ledet var hennes resolution 1647. Andra ledet i planen skulle bli att lämna befälet av den svenska armén i Carl Gustavs händer. Det skulle ske genom att utnämna honom till generalissimus år 1648. Tredje ledet var, att vid nästa riksdag lägga fram förslaget om att Carl Gustav skulle förklaras som arvfurste och Kristinas tronföljare vid hennes död. Planen var mycket väl genomtänkt, men för att kunna verkställa den, måste den hållas hemlig. Hon visste i förväg, att hon främst skulle möta motstånd från adeln och rådsherrarna men också från Carl Gustav. Kristina ansåg sig kämpa för "fäderneslandets säkerhet och bästa". Men kampen gällde ju mest hennes egen person.

Mot slutet av 1647 beslöt Kristina att genomföra andra ledet i sin plan. Då Carl Gustav betraktades som Kristinas blivande gemål, gällde det att försöka utnyttja hans ökade anseende och förbättra hans villkor, så att utnämnandet till tronföljare inte skulle komma som en överraskning. Hon förberedde hans upphöjelse till generalissimus och högste befälhavare i Tyskland vid årsskiftet 1647-48. Kusinen lyckades hon snabbt vinna för sin plan, men riksrådet bjöd henne hårt motstånd. De gamla adelsätterna önskade upprätta valrike, men valet skulle inte bli fritt, om Carl Gustav var ledare för hären. I egenskap av svenska arméns generalissimus ägde han rätt att ta Sveriges krona i besittning, om drottningen dog, men han hade ingen arvsrätt till den. Endast på ett villkor kunde rådsherrarna gå med på utnämningen: att drottningen ingick giftermål med Carl Gustav. Kristina försäkrade att hon inte skulle gifta sig med någon annan. Riksråden var inte tillfredsställda med detta. Till slut blev hon tvungen att lova giftermål med denna, men det var bara en nödvändig krigslist. Kristina förklarade genast sitt handlingssätt för Carl Gustav. Han lovade att spela rollen av hennes blivande man. Carl Gustav blev alltså utnämnd till generalissimus 1648. Andra ledet i planen var avklarad. Kort före hennes avresa till Tyskland i juli delgav Kristina honom sina hemliga avsikter i tronföljdsfrågan. Både Magnus de la Gardie och hennes lärare Johannes Mattiae var närvarande. Kristina sade att "hon inte betog honom något hopp", men försäkrade att hon bara skulle gifta sig med honom ifall äktenskap blev nödvändigt. Om hon inte ville gifta sig alls skulle hon försöka få honom vald till tronföljare och arvfurste för rikets bästa. för Carl Gustav fanns det inget annat att göra än att acceptera hennes plan. Tronföljdsfrågan hade alltså förts ett stort steg framåt genom Carl Gustavs utnämnande till generalissimus. Drottning Kristina hade bestämt sig för att vid riksdagen 1649 genomdriva det sista ledet i sin plan: Carl Gustavs val till tronföljare och arvfurste. Resultatet blev inte riktigt som hon hade tänkt sig.

RÅDETS SYN PÅ KRISTINAS MÅL

Riksdagen sammanträdde i januari 1649. Ständerna påminde drottningen genast om det utlovade giftermålet med kusinen. Kristina bad om ytterligare betänketid i den svåra frågan. I slutet av februari uppvaktades hon av ständernas utskott i saken. Efter många frågor, hur det skulle bli, blev hon tvungen att framkasta sitt förslag till sist. Hon meddelade utskottet, att det enda rätta var att låta Carl Gustav bli utsedd till tronföljare och arvfurste före giftermålet. Tronföljden blev nu riksdagens huvudfråga. Prästeståndet var det enda ståndet, som visade intresse för hennes förslag. De tre övriga stånden var fullständigt mot det. Några dagar senare tog drottningen upp frågan i rådet. Där möttes hennes förlag av ännu mer motstånd. Den främsta orsaken var, att man var rädd att det skulle uppstå två dynastier om kusinerna gifte sig på var sitt håll. Om Carl Gustav blev arvfurste, så kunde det hända att han försökte påtränga riket sina släktingar och om han fick barn måste de också bli arvfurstar och försörjas med furstendömen. Rådsherrarna ville behålla Vasaätten på tronen. Genom giftermålet med Carl Gustav skulle tronföljden skyddas, men Kristina framhöll att äktenskapet kunde ingås någon gång i framtiden och att rikets säkerhet fordrade en tronföljare genast. Rådet vek inte från sin ståndpunkt. Alla Kristinas försök misslyckades. Till slut sade hon rent ut, varför hon framkastat sitt förslag: hon ville inte gifta sig. Med denna förklaring kom tronföljdsfrågan i ett helt nytt läge. Riksrådet diskuterade igenom frågan om igen, men stannade i att tronföljarvalet borde uppskjutas. De ville vinna tid. Efter många om och men lyckades drottningen spränga rådets enighet genom att tvinga de församlade att rösta om frågan skulle förläggas ständerna eller inte. Fältherren Jacob de la Gardie förklarade då att rådet inte längre ville motsätta sig drottningens önskan. Proposition om Carl Gustavs val till Kristinas efterträdare uppsattes. Den gick till behandling i ständernas utskott. Adelns och borgerskapets motstånd var hårt. Genom intensiv bearbetning av borgarna lyckades hon få dem på sin sida. Med de ofrälses hjälp kunde Kristina slå ner oppositionen. Den åttonde mars sände Kristina över villkoren för Carl Gustavs succession. Riksrådet hade böjt sig och skrivit under. Därmed var frågan till hälften löst. Kristina hyste ju redan 1646 planer att lämna tronen och med Carl Gustavs val till tronföljare hade hon kommit ett steg närmare sitt mål. Drottningen visste att hon spelade ett farligt spel. Kusinen kunde bli en allvarlig konkurrent om makten, men denne hade inga sådana planer. Emellertid visste Kristina, att vid hennes död, var trots alla beslut Carl Gustavs succession inte fullt säker och därmed arvriket i fara. Nästa steg var nu alltså att få honom vald till arvfurste. Carl Gustav befann sig i Tyskland, då han fick meddelandet om tronföljarvalet. Han önskade, att det officiella tillkännagivandet om valet skulle uppskjutas till hennes kröning. Villkoren för valen skulle då fastställas definitivt. Han fann det nämligen svårt att innan dess ge ett bestämt svar. Han hade hoppats att riksråd och ständer skulle avslå Kristinas förslag om hans val till tronföljare och därigenom tvinga henne till giftermål. Under 1650 blev arvsfurstevalet viktigare än tidigare för Kristina. För att bryta adelns motstånd ställde hon sig på de ofrälses sida, när det gällde den aktuella frågan om den stora godsabalienationen, avsöndringen av krono och skattegods i Sverige.

EKONOMIN I SVERIGE

Den svenska allmogen hade under 1600-talet en särställning i Europa. Större delen av bönderna levde oberoende av den svenska adelsmannen. Försäljningen och bortdonerandet av krono och skattegods hotade deras frihet. En av orsakerna till det stora antalet av donationer låg i att de var ett medel att skaffa staten pengar under svåra tider och att det nästan var statens enda utväg att belöna sina ämbetsmän och krigare. Enligt Axel Oxenstierna borde abalienationerna öka kronans inkomster. Godsen brukades bättre av enskilda än av staten och det skulle medföra en ökning främst av kronans indirekta kontanta skatter. Kronans inkomster från krono och skattegods var ju främst i natura och staten behövde pengar. Kristina fortsatte att försälja och donera gods i bästa samförstånd med rikskanslern. Bönderna blev mer och mer oroliga. Ett kronohemman, som såldes eller bortdonerades blev adelsmannens egendom; kronobonden blev adelsmannens landbo. Skattebonden, som tidigare betalat skatt direkt till kronan blev skatteskyldig till adelsmannen om gården såldes eller bortdonerades.

DE FYRA STÄNDERNAS KRAV

Under Kristinas första regeringsår krävde bönderna, att köpegodsen borde återlösas under kronan och de ansåg att de delvis skulle reduceras utan återbetalning av köpesumman. Men aristokratin, som gynnades av det hela satt vid makten. Borgarna och prästerna ställde sig snart på böndernas sida. Motsättningen mot adeln hade vid riksdagen 1649 drivit de ofrälse stånden på Kristinas sida i tronföljdsfrågan. För Kristina var det nu nödvändigt att ta ställning till frågan om adeln och bönderna. Hon tog 1649 med eftertryck böndernas parti. Dessa fick en resolution till sitt skydd. Adeln fick på sina besvär över bönderna svaret, att drottningen bara ville varna dom.1650 var ett missväxtår efter dåliga skördar och lång dyrtid. I Frankrike och England var det svårt och man fruktade t.o.m. revolution, men fullt så allvarligt var inte läget i Sverige.

Ståndmotsättningarna var starkare än någonsin på våren 1650. Riksdagen kallades och i juni samlades den. Den 6:e juli inlämnades den kungliga propositionen och ny utskrivning av knektar. De ofrälse framförde gemensamt krav på successionsfrågans omedelbara lösning och reduktion. De väckte på nytt Kristinas förslag om utnämnandet av Carl Gustav till arvfurste. Adeln avslog enhälligt de ofrälses hemställan. Deras hållning i arvsfurstefrågan blev av avgörande betydelse för riksdagens utgång. Nu gällde det för drottningen att ta ledandet vid riksdagen. Vapnet i striden mot adeln hade hon i de ofrälse stånden. För att få dem på sin sida efterskänkte Kristina den begärda utskrivningen. "Nu eller aldrig blev hennes lösen till de ofrälse i ståndsstriden.

Redan i början av riksdagen hade reduktionsfrågan avhandlats i de ofrälse stånden, och deras förslag framfördes för adeln. Detta mottogs med löje, och Axel Oxenstiernas son bevisade, att kronans inkomster var mycket större nu, än när kronan hade alla sina gods i behåll, och att Sverige var rikare än tidigare. I augusti togs frågan upp på nytt. De ofrälse förnekade bestämt, att tullen steg, och landet blev bättre odlat, när godsen kom under adeln. "Själva förnuftet och den dagliga erfarenheten "bevisade motsatsen. Planerna på en reduktion träffade adelns ömmaste punkt. Spänningen mellan stånden steg under slutet av augusti, och upphetsningen i riksdagen spred sig ut i landet. De ofrälstes reduktionskrav var för Kristina endast en list för att få Carl Gustav erkänd som arvfurste genom adelns försvagande.

OMSLAGET

Situationen blev allt allvarligare. Det var risk, att Kristina skulle gå för långt, och i slutet av augusti skedde omslaget. När bönderna den 21 aug. besökte drottningen och krävde godsens återkallan, avslog drottningen deras begäran, och förbjöd bönderna, att tala om saken. Vid samma tid befallde hon, att prästerna inte skulle hålla upphetsande predikningar mot adeln. En vecka senare kallade Kristina ett av de ofrälses utskott. Detta ansatte henne hårt. Drottningen förklarade åtgärden bero på att skattereduktionen bara skulle leda till oenighet och uppror, men hon ville ändå inte krossa de ofrälses förhoppningar. Hon lovade att skydda bönderna mot adeln. Några dagar senare efterskänkte hon deras boskapsskatt. Adelsmännen skrev en böneskrift till drottningen, vari de menade, att hon skulle utelämna de ofrälsas yrken emot deras privilegier i riksdagsbeslutet. Det gjorde drottningen emellertid inte, utan framlade på nytt sitt förslag, angående arvfurstefrågan. Därmed kunde successionsfrågans behandling inte uppskjutas längre. Carl Gustavs erkännande som arvfurste var det pris som Kristina begärde, att riksråd och adel skulle betala för att hon skulle avvärja de ofrälses hot mot deras gods och privilegier. Nu måste riksrådet välja. Vid riksdagen 1649 hade riksrådet avslagit Kristinas förslag om Carl Gustavs val till arvfurste. Ett år senare, den 25 sep. 1650,antog samma riksråd förslaget. För ständerna återstod inget annat än att bifalla förslaget. Detta skedde den 9:e oktober. Carl Gustav hade anlänt från Tyskland, och fick nu vara vittne till drottningens framgång och se sina giftermålsplaner omintetgöras. Kristina hade fört sitt skickliga spel till fullständig seger. Hon kunde nu börja förbereda sin egen tronavsägelse.

KRISTINAS RELIGIÖSA TANKAR

Kristina hade som tidigare nämnts hyst tankar att lämna tronen, fast först nu när tronföljden var säkrad, kunde hon börja tänka på att genomföra den. Efter faderns död fick Kristina överta rollen som protestantisk ledare och beskyddare, och detta medförde, att hon fick ägna stort intresse åt religiösa frågor. Hon inlät sig aldrig i livliga diskussioner utan behöll sina tankar för sig själv. Men hennes religionsintresse var mycket djupt. För att finna en förklaring till denna tystnad måste man gå tillbaka till hennes personliga religiösa förhållanden från barndomen, och även till kyrkans ställning i Sverige under denna tid. Det yttre trycket från den katolska motreformationen och de katolska Vasarna i Polen gjorde snart Sverige till medelpunkt för den ortodoxa lutherdomen i Europa. I 1617 års religionsstadga återspeglas förhållandena. Alla försök till avvikelser straffades benhårt. Alla förbindelserna med de katolska lärosätena försökte man stoppa. Den som gick över till katolicismen bestraffades mycket hårt t.ex. med landsflykt. Prästerskapet beslöt, att den unga Kristina skulle uppfostras i den ortodoxa andan. Hon förbjöds att läsa onyttiga och skadliga böcker. Det gällde att skydda henne från alla religiösa villfarelser, som hotade ett ungt och mottagligt sinne. Stor betydelse för hennes karaktärsutveckling och hennes religiösa synpunkter hade hennes lärare Johannes Matthiae. Gustav Adolf hade en gång fått stöd av Johannes Matthiae, när han strävade att minska biskoparnas maktställning genom ökat lekmannainflytande i kyrkans styrelse. Efter den händelsen hade kungens förtroende för Matthiae stigit allt mer. Kort före sin död valde han Matthiae till lärare åt sin dotter Kristina. Johannes Matthiae vann snart sin kungliga elevs vänskap. Han blev som en far för Kristina och hon kallade honom snart för Pappa ." Jag betraktade honom och älskade honom som en min andre fader" säger Kristina. Läraren undervisade sin elev i alla ämnen, men den största rollen kom han att spela som Kristinas religionslärare. Kristina fick genom honom kännedom om den renläriga lutherdomen under förmyndarnas uppsikt. Men hans syn på religionen var innerst inne en annan än den han hörde predikas i de svenska kyrkorna. Hans lära var mer tolerant mot dem som tänkte annorlunda, men någon böjelse för katolicismen hade han inte. Kristinas avfall var hans livs största sorg. Medan de svenska prästerna i sina predikningar utmålade i starka färger det öde som väntade de förtappade, den yttersta domen, undervisade Matthiae om de frommas belöning i himlen. Prästernas hårda förkunnelse förskräckte den lilla flickan. Hon frågade en gång sin lärare varför han aldrig berättat för henne om den hemska dag som när som helst skulle kunna komma och vad hon skulle göra för att slippa straffas. Johannes Matthiae svarade: "Du ska komma till paradiset. Men för att komma dit så måste man lyda sin lärare, bedja till gud och läsa flitigt" Kristina var säkert lutheran, när hon efter avslutad skolgång blev Sveriges drottning. Men motsättningarna mellan den toleranta lutherdomen och den härskande ortodoxin väckte snart hennes tvivel på den lutherska läran. Åren 1645-46 fick Kristina kämpa hårt mot prästerskapet för att försvara Johannes Matthiae utkast till en ny kyrkoordning. Den väckte den ortodoxa opinionens vrede. Man anklagade tom Matthiae för att ha förkastat Kristi ord, motsagt Augsburgska trosbekännelsen och för att vara kalvinist. Till slut efter häftiga strider drogs fallet upp inför regering och ständer 1647. Axel Oxenstierna ställde sig på prästernas sida. Trots Kristinas försök att med all kraft försvara sin gamla lärare, som blev mycket hårt angripen av de ortodoxa fick hon till slut ge upp. Hon ville inte själv bli stämplad som kalvinist. Matthiae tvingades att göra avbön. Prästerna ville göra sin seger så fullständig som möjlig genom att få sin konkordiebok godkänd och därmed få slut på alla villfarelser. Detta hindrades av drottningen som inte ville att de ortodoxa krafterna i Sverige skulle få för mycket makt. Den tro som Gustav den Andra Adolf dött för var 1647 nästan helt förbjuden d.v.s. Gustav Vasas lutheranska kyrka. Axel Oxenstierna varnade drottningen för att engagera sig i religiösa frågor. Hon skulle representera Sveriges enighet inte bara politiskt utan även kyrkligt. På riksdagen 1647 utfärdade drottningen förbud mot alla främmande bekännelsers sammankomster med anledning av det allmänna missnöje, som den franska invånaren Chanuts lagstridiga katolska gudstjänster växte. Kristina meddelade Chanut att hon bara gett vika för ständerna, men att allt skulle bli som förut efter riksdagen. Hon kämpade alltså redan under sina första regeringsår mot den lutherska läran, men de politiska förhållandena efter trettioåriga kriget begränsade hennes handlingsutrymme. Drottningen fortsatte sina studier och ryktet om hennes storhet fördes över världen. Hon ansågs redan vid denna tid som vetenskapens och litteraturens beskyddare och kallades Nordens Minerva. Ett av hennes huvud intressen var filosofi och de därmed sammanhängande livsåskådningsproblemen. Stockholm blev snart en samlingsplats för Europas stora vetenskapsmän. Bl.a. den franske ministern Pierre Chanuts som hade varit elev till store tänkaren Descartes. Han lyckades snart vinna den unga drottningens vänskap och redan 1646 fick Kristina kontakt med Descartes. Descartes besvarade alla hennes frågor i brev och i intelligenta avhandlingar. Kristinas intresse för Descartes ökades och två år senare började hon på allvar studera hans filosofi. Efter den Westfaliska freden 1648 stabiliserades det politiska läget och Kristina kunde nu i ändå större grad fördjupa sig i sina studier. På egen hand började hon kritiskt iakttaga sin egen religion och hon kände sig långt ifrån nöjd. Hon behövde ny grund för sin tro. Chanut samtalade ofta med henne i religiösa frågor och han förvånades över hennes tolerans, som egentligen Johannes Matthiae hade lagt grunden till i sin religionsundervisning. Hon hyste dock fortfarande motvilja mot katolicismen. Efter hand uppstod dock tvivel och hon började jämföra de båda lärorna för att komma underfund om vilken som var den riktiga och sanna läran. Stimulerad av Chanut började hon sätta sig in i de katolska lärosatserna. Efter att ha jämfört lutherdom, kalvinism och katolicism kom hon fram till att samtliga var falska, men själv skapade hon sig en ny och en egen religion. Under 1649-50 kom hon in i en religiös kris. Kristina förstod snart, att hennes toleranta tro drog henne rakt in i den katolska kyrkan. Chanut hyste ingen tanke på att vinna Kristina för sin egen tro. Han ville nämligen till varje pris behålla den franskvänliga drottningen på tronen, det var därför nödvändigt att drottningen blev lutheran. Chanut blev mycket orolig när drottningen började antyda sina abdikationsplaner 1648 och gillade inte Carl Gustaf skulle överta den svenska tronen. Därför bekämpade han från första början drottningen tankar om att avsäga sig kronan. Han ville genom sina diskussioner få Kristina att respektera den katolska läran och frigöra henne från tidens överdrivna hätskhet i religiösa frågor.

Hur lång tid tog det att läsa texten? Tyckte du texten var intressant? Eller var den kanske lite gammeldags och högtravande? Blev du trött under din läsning? Hoppade du tillbaka i texten under din läsning? Hur mycket kommer du ihåg av texten? Fundera över detta efter att du har undersökt hur hög din läshastighet är.

Texten om drottning Kristina bestod av totalt 3554 ord. Din läshastighet (som beräknas i ord/minut) är följande:

Läshastighet	Ungefärlig tid för läsning
mindre än 100 ord/minut	>36 minuter	Låg
100-200 ord/minut	36 - 18 minuter	Lägre än genomsnittet
200-300 ord/minut	18 - 12 minuter	Genomsnittlig
300-400 ord/minut	9 - 12 minuter	Högre än genomsnittet
mer än 400 ord/minut	< 12 minuter	Hög

Oavsett om du har en läshastighet som understiger 100 ord/minut eller en läshastighet som överstiger 400 ord/minut så kan du förbättra din läshastighet rejält. En vanlig läsare kan efter en tids övning komma upp till en läshastighet på 500 – 1000 ord/minut. Om du är lyckligt lottad kan du t.o.m. komma upp i läshastigheter som är högre än så. John F. Kennedy hade en läshastighet som översteg 1000 ord/minut. Roosevelt läste två till tre böcker per dag. Världens snabbaste snabbläsare har en läshastighet på 25 000 ord/minut.

Snabbläsning

Två olika faktorer påverkar din läsning: din läsförståelse och din läshastighet. En god läsförståelse uppnår du om du är intresserad av vad du läser, om du är koncentrerad och om du har ett bra minne. Inga av dessa faktorer är på förhand givna, vilket gör att du själv kan förbättra din läsförståelse. Enbart genom att engagera dig lite i det ämne du läser om samt genom att undvika onödiga avbrott i läsningen (exempelvis ringande mobiltelefon) kan du med ganska enkla medel förbättra din läsförståelse. I längden är det också fördelaktigt om du utvecklar ditt ordförråd. Ett bra ordförråd bestående av många ord vars innebörd du till fullo förstår förbättrar din läsförståelse avsevärt. Utöver läsförståelsen är läshastigheten en viktig faktor som avgör hur mycket du får ut av den tid du lägger ner på din läsning. Om du läser snabbt kan du använda din tid på bättre sätt samtidigt som du förbättrar din livskvalitet. Olästa sidor i tjocka rapporter, pappershögar eller böcker kan vara en plåga. En ytterliga fördel med en hög läshastighet är att den (upp till en viss nivå) förbättrar din läsförståelse. Om du läser långsamt påverkas din läsförståelse negativt av att innehållet i texterna inte stimulerar din hjärna tillräckligt. Hjärnan gillar inte att ha tråkigt och det blir därmed lätt så att tankarna far iväg. När tankarna far iväg skapas en negativ spiral där läsningen bara blir tråkigare och tråkigare eftersom den text som du läst tidigare i viss mån glöms bort när tankarna irrar iväg. Den negativa spiralen avslutats ofta med ett avbrott i läsningen. Mat, dricka, TV, telefon och vänner lockar dig betydligt mer än den ”tråkiga boken” som du har framför dig. För att undvika denna situation, då olästa högar av papper eller böcker skapas, är det en god idé att förbättra läshastigheten. En hög läshastighet kan underlätta din vardag. Tråkiga tidsödande uppgifter kan förvandlas till snabbgjorda, roliga och stimulerande uppgifter.

F: Vilka två faktorer påverkar din läsning?

F: Hur förbättrar du din läsförståelse?

F: Varför är det bra med ett stort ordförråd?

F: Vad brukar avbryta dig när du läser något? Mobiltelefonen, eller något annat?

F: Hur påverkar din läshastighet din läsförståelse?

F: Vad händer om du läser för sakta?

F: Hur kan en hög läshastighet förbättra din vardag?

Anledningen till att vi läser sakta är djupt rotade läsvanor som härstammar från den tid då vi gick i låg och mellanstadiet. Under denna tidsperiod lärde vi oss (1) att läsa ett ord i taget (2) att göra tillbakahopp i texterna för att öka läsförståelsen (3) och att använda oss av tyst ljudning. Dessa tre metoder fungerade mycket bra när vi var små, men gör det inte längre, nu när vi är betydligt äldre.

F: Vilka tre anledningar finns det till att vi läser sakta?

F: När fungerade dessa tre metoder bra? Varför fungerar de inte bra nuförtiden?

Att läsa flera ord i taget

De flesta läsare läser ett eller två ord i taget, någon som begränsar läshastigheten kraftigt då vi faktiskt kan läsa fem, sex eller sju ord samtidigt. Det finns ingen anledning att fixera sin blick på varje ord på detta sätt både minska läsförståelsen och läshastigheten, istället är det bättre att läsa ett sjok av ord. I en vanlig bok gör detta enklast genom att man fokuserar på två punkter på varje rad man läser i stället för på en massa med punkter (ibland så många som tjugo punkter). På detta sätt undviker man en mängd med onödiga stop under läsningen. För att ändra på vanan att som går ut på att fokusera på varje enskilt ord är det en god idé att låta en penna styra läsningen. Genom att placera pennan på en punkt till vänster på sidan och sedan mycket snabbt föra den en punkt på högra sidan skapas ett hjälpmedel som fångar blicken. Din blick fokuseras först på orden runt om den vänstra punkten och sedan på orden runt den högra punkten. Du tvingas då att läsa flera ord i taget och resultatet blir därmed att din läshastighet ökar kraftigt.

F: Hur många ord i taget läser de flesta läsare?

F: Hur många ord i taget kan vi utan svårighet läsa?

F: Varför är det bra att använda en penna för att läsa snabbt?

Onödiga tillbakahopp

En anledning till att vi läser saktare än vi skulle kunna göra är att vi har en tendens att hoppa tillbaka i texten när vi läser. Gör inte detta då det viktigaste i en text är att förstå helheten, inte varje liten detalj. Tillbakahopp i texten tar mycket tid anspråk och är i åtta av tio fall helt onödiga.

F: Vad är viktigast att förstå i en text? Helheten eller detaljerna?

F: Hur stor andel av alla tillbakahopp är onödiga?

Tystnad

På lågstadiet lärde vi oss att ljuda varje ord. Många av oss allt sedan dess fortsatt att läsa tyst för oss själva. Att läsa vartenda ord du läser (med din inre röst) var funktionellt när du skulle lära dig läsa, men så är inte fallet nu. Du kan öka din läshastighet kraftigt om du slutar ljuda varje ord. Du förstår texten bra utan att uttala varje ord. Anledningen till att ljudning inte är bra är att det sätter en övre gräns för läshastigheten. Vi kan läsa ord betydligt snabbare än vi kan uttala dem. Begränsa inte din läshastighet i onödan och lägg definitivt inte in pauser för kommatecken och punkter i din tysta läsning. Läsning i tysthet och högläsning ställer helt olika krav på läsaren.

F: I vilken årskurs lärde vi oss ljuda bokstäver?

F: Är det bra eller dåligt att läsa tyst för sig själv med sin inre röst?

F: Skapas det en övre gräns för läshastigheten när man läser tyst för sig själv? Ja eller nej?

F: Kan vi läsa snabbare än vi kan tala?

Effektiva lästekniker

En mängd olika lästekniker har utvecklats. Somliga av dessa metoder har lovat helt fantastiska resultat utan att hålla måttet vid närmare granskning. I de flesta fallen har läshastigheten höjts så mycket att läsförståelsen slutresultatet har varit att läsförståelsen har minskar anmärkningsvärt mycket. De tre nedanstående metoderna är metoder som visat sig fungera bra i praktiken. Med en månads träning, en timme om dagen, så ökar de din läshastighet mellan 50 - 100 procent, förutsatt du inte redan använder någon av lästeknikerna, vilket inte är alltför ovanligt.

F: Har alla nya läsmetoder som lanserats fungerat väl?

F: Hur har läsförståelsen påverkats av de lästekniker som utlovat fantastiska resultat?

Metod 1 - varannanradsmetoden

Dina ögon är inte begränsade till att enbart läsa fem, sex eller sju ord på en enda rad, dina ögon kan också inhämta information ovanför och under den rad du fokuserar på. En mycket använd och effektiv snabbläsningsmetod är att först låta blicken förflyttas mellan två punkter på en rad och sedan förflytta blicken två rader snett bakåt så att du ”hoppar över” en rad. Förflyttningen av blicken sker snett bakåt från punkten till höger till punkten två rader längre ned till vänster. Du läser mitt i mellan raden genom att dina ögon bearbetar information från denna rad tre gånger. Den första gången när du läser raden ovanför mitt i mellanraden. När du läser denna rad mottar din hjärna även information från raden under den rad du läser. Den andra gången när flyttar din blick snett nedåt. Den tredje gången när du börjar läsa raden under mitt emellan raden. När du läser denna rad mottar din hjärna även information från raden ovanför den rad du läser. Att praktisera varannanradsläsning ökar din läshastighet avsevärt samtidigt som din läsförståelse bibehålls.

F: Läser man varje rad med varannanradsmetoden?

F: Hur rör sig din blick när du använder varannanradsmetoden?

F: Hur påverkas din läsförståelse av varannanradsmetoden? Blir den bättre eller sämre?

Metod 2 – flerradsmetoden

När du har lärt dig att läsa två rader kan du fortsätta att utveckla och förbättra din lästeknik, detta gör du genom att ständigt försöka förflytta gränsen för hur mycket information du kan processa i hjärnan. Du kan med lite träning lära dig att läsa både tre och fyra rader åt gången enligt samma princip som i varannanradsmetoden.

F: Hur många rader går det att läsa på en gång?

Metod 3 – baklängesmetoden

Ett vanligt missförstånd är att vi behöver läsa texten från vänster till höger, men detta är inte alls nödvändigt då hjärnan bearbetar information i textsjok. Du kan alltså lika bra läsa en text från höger till vänster. En stor fördel med att läsa från ”fel håll” är att du kommer till textens poäng innan du börjat läsa meningen. Lästekniken påminner lite om att läsa slutet av en bok innan du läst början. Att läsa skönlitterära böcker på detta sätt är meningslöst, men detsamma gäller inte när man läser en faktabok eller en ny mening. Baklängesmetoden går ut på att du börjar läsa den första meningen baklänges (från höger till vänster). Sedan flyttar du blicken två rader nedåt åt vänster och börjar läsa nästa rad. Metoden är alltså den samma som varannanradsmetoden med skillnaden att man nu läser texten i motsatt riktning, från höger till vänster istället för från vänster till höger. Baklängesmetoden anses vara mycket effektiv.

F: Behöver du alltid läsa från vänster till höger?

F: Hur rör sig blicken när du använder dig av baklängesmetoden?

F: Är baklängesmetoden en effektiv metod?

Läser du snabbare nu?

Testa nu att läsa fortsättningen på texten om drottning Kristina. Läser du redan snabbare än förut? Hur mycket har din läshastighet förbättrats? Är skillnaden stor eller liten? Försök också använda din fantasi under läsningen för att göra texten mer intressant.

RELIGIONEN OCH FILOSOFIN

Descartes inbjöds av Kristina till Stockholm, och där vistades han i fyra månader till sin död våren 1650. Han vantrivdes men ljuspunkten i tillvaron var drottningen. Descartes filosofi hade stort inflytande på Kristina och genom honom undanröjdes snart hennes tvivel och steget till katolicismen var inte långt. Någon katolsk undervisning hade han aldrig bedrivit, utan de religiösa frågorna hade dykt upp under de filosofiska samtalen. Någon tid efter Descartes död anlände några portugisiska diplomater för att hedra drottningen förestående kröning och för att diskutera. Vid ett tillfälle under 1651 då ambassadörens tolk insjuknade använde han sig istället av sin biktfader Antonio Macedo förklädd till sekreterare. Kristina upptäckte att denna var jesuit. Hon passade då på att inskjuta religiösa frågor under förhandlingarna med ambassadören. Macedo märkte snart till sin förvåning att drottningen yttrade sig respektlöst om påven och visade stort intresse för katolicismen. Kristina hade sedan i honom ett utmärkt budskap i honom som budbärare till Rom. Hon omtalade sin hemlighet för Macedo som lovade att genast fara till Rom för att se till att två italienska jesuiter sändes till Stockholm i hemlighet. Efter en lång resa överlämnades Kristinas brev till jesuitordens general av Macedo. Nu fanns det ingen återvändo för Kristina utan hon måste omvända sig. Som drottning av Sverige var ett sådant handlingsätt uteslutet. I Sverige var nämligen jesuitordens ledare ärkefienden framför alla.

KRISTINA KRÖNER SIG

Mycket hade emellertid hänt Kristina även på andra områden än de religiösa under 1650 och 1651.Efter segern på 1650 års riksdag i tronföljdsfrågan fullbordade Kristina sin kungliga gärning med att låta kröna sig den 20:e oktober 1650. Därmed hade hon nått sitt mål med att skydda kungariket och arvriket. Först nu stod vägen öppen för henne att sätta sina planer i verket: tronavsägelse och övergång till katolicismen. Dock var det nödvändigt med inrikespolitiskt lugn, men efterdyningar från riksdagen, som tidigare nämnts, visade att läget i riket var oroligt. Framtiden var oviss. Efter en tids bortavaro p.g.a. sitt missnöje med Kristina vid riksdagen 1650,återkom rikskanslern. Drottningen var emellertid ovillig att minska den makt, som hon skaffat sig vid riksdagen, Kristina började så småningom förstå, att rikskanslerns råd var nödvändiga för att en försoning med rådet skulle kunna ske. I april 1651 blev försoningen verklighet och Axel Oxenstierna övertog ledningen av utrikespolitiken. För att kunna lämna tronen behöver Kristina lydiga redskap och hon försökte nu på alla sätt vinna sina motståndare för saken. Det var nödvändigt att stå väl för alla vid tronavsägelsen. Carl Gustav befann sig på Gripsholm sorgsen till mods. Han såg inte särskilt ljust på framtiden som tronföljare. Det gällde för Kristina att nalkas honom med en viss försiktighet och hon fann att greve Magnus de la Gardie var den lämpligaste mellanhanden. I början av april berättade hon för gunstlingen sina planer att avsäga sig kronan till förmån för Carl Gustav. Denne tog det mycket hårt, och ansträngde sig för att övertyga drottningen, att det enda rätta var att stanna kvar på tronen. Greve Magnus träffade Carl Gustav i maj på Gripsholm, och där meddelade han prinsen de uppseendeväckande nyheterna, och denne i sin tur underrättade sin fader om det. De beslöt, att de skulle inta en avvisande hållning till hennes plan för att på så sätt demonstrera, att det inte var de utan drottningen som tagit initiativet. Kronan skulle bara kunna påtvingas av Carl Gustav. Men höll drottningen fast vid sina avsikter, även sedan man gjort sitt bästa för att få henne att ändra mening, då tvekade inte Pfalzarna att ta makten. Den 23:e juni meddelade Kristina Carl Gustav om sina framtidsplaner.

ABDIKATIONSPLANER

Den 2:a augusti hade hon givit Antonio Macedo uppdraget att sätta henne i förbindelse med jesuitordens general, och den 7:e juli underrättade hon rådet om sin abdikationsplan. Rådsherrarna avfärdade genast hennes tanke som ogenomförbar och orimlig. De flesta blev också högst förvånade. Kristina la fram tre åsikter för sin tronavsägelse: rikets bästa, Carl Gustavs bästa och hennes egen längtan efter lugn och ro. Rikskanslern begärde hos Kristina om särskild överläggning i rådet, vilket hon också beviljade. Det stod genast klart för rådet, att någon medverkan från ständernas sida till hennes tronavsägelse inte var möjlig. För adeln och rådet var hennes kvarstannande på tronen en garanti för samhällsförhållandenas bibehållande. Kristina hade inte sinne att genom sparsamhet och reduktion ingripa mellan de privilegierade klasserna. De beslöt att överlämna en böneskrift till med begäran, att hon inte skulle svika sin kungliga plikt. Denna skrevs av Axel Oxenstierna och undertecknades av 14 rådsherrar. Samtliga i rådet uppvaktade drottningen den 12:e augusti för att överlämna denna. Det hela resulterade dock endast i ett uppskov. Kristina ville inte ändra på sina planer, men uppsköt avgörandet till utskottsmötet i Stockholm i slutet av september. Hon skickade ett kort brev till Carl Gustav och bad om ett möte. Men Carl Gustav lät genom greve Magnus de la Gardie och Johannes Matthiae meddela drottningen, att han inte ville komma till Stockholm, om Kristina stod fast vid sina abdikationsplaner. Ytterligare en böneskrift utställd av riksdrotsen Per Brahe, överlämnades i september till drottningen. Kristina lämnade dock inget besked eftersom hon fortfarande var besluten att fullfölja sina planer. Rådet hade lyckats få drottningen att uppskjuta tillkännagivandet på utskottsmötet. Den 15:e oktober sammankallade Kristina rådsherrarna för att få dem att inse fördelen av hennes avsikter. Hon betonade kraftigt Carl Gustavs förtjänster och förklarade sig inte kunna se en bättre utväg att skänka riket säkerhet och inre lugn än genom att överlämna kronan till honom. För dem som önskade ett arvrike var denna lösning den enda eftersom hon aldrig tänkt gifta sig. Hon ansåg att arvriket skulle bevaras till varje pris, och därför var hon villig att uppoffra kronan. Eftersom hon inte kunde ändra sig, så måste rådet göra det, enligt hennes mening. Rådsherrarna kunde bara hänvisa till vanlig riksdag, och de gav inte vika för drottningen. Kristina började snart tveka, om det var lämpligt att lägga fram tronavsägelsen på utskottsmötet, eftersom hon mötte så stort motstånd på alla håll. Ryktet spred sig under tiden ute i Europa om Kristinas abdikationsplaner, och drottningen kände sig alltmer osäker på sin plans framgång, och började tänka på möjligheten att på något sätt kompensera Carl Gustav, om hon trots allt stannade kvar på tronen ytterligare någon tid. Frågan kom alltså aldrig att beröras på utskottsmötet. I mitten av november tog Kristina tillbaka sin tronavsägelse och lovade fortsätta att regera. Kristina ansåg nämligen, att det skulle bli mycket enklare att genomföra planen efter något år eller så, när alla fått sätta sig in i saken.

EKONOMISK KRIS

I Sverige var ekonomin usel, men detsamma var fallet ute i Europa. Det långa kriget hade kostat mycket. Soldaterna i trettioåriga kriget fordrade nu lön för sina mödor. Bortgivande av kronans kvarstående gods och adelsbrev återstod ändå som framkomliga belöningsvägar. Ingen förtjänt man skulle få lämna Kristina utan god ersättning, vilket gjorde hennes donationer oerhört stora. För att rädda situationen började man redan 1651 utfärda anvisningar på nästa års intäkter. Kronans egna ämbets och tjänstemän fick nu nästan ingen lön. Trots det allvarliga läget fortsatte Kristina sina donationer. Hon ville inte heller kräva tillbaka de gods, som hon givit bort, och hon ansåg, att statsfinanserna borde grundas på bevillningar och inte på godsinkomst och naturahushållning. Kristinas beslut att avsäga sig kronan, hade alltså inte med de stora statsfinanserna att göra. I och med Antonio Macedos resa till Rom hade Kristina tagit ett steg, som var mycket svårt att ändra. Innan hon givit upp sin ursprungliga plan hade hon hunnit ta ännu ett steg till samförstånd med jesuiterna. Hennes intresse för den katolska läran hade iakttagits vid hovet. När den stora filosofen Salmasius, som vistats en tid vid Kristinas hov, var på hemväg inbjöds han till Filip IV minister, och han berättade då om den svenska drottningens högst märkliga egenskaper, vilket väckte ett livligt intresse i den spanska ministerns katolska omgivning. Jesuiten Godfrid Francken, som varit närvarande under samtalet, fick sin herres tillstånd att resa förklädd till Stockholm. Han besökte drottningen och hon befallde honom att stanna kvar. Hon talade öppet med honom om sin svaghet för katolicismen och lovade att skydda honom. Hon ville nämligen skaffa så många förbindelser som möjligt i den katolska världen. Filip IV av Spanien skulle kunna bli en perfekt bundsförvant vid hennes övergång till katolicismen. Detta hände troligen i början av oktober 1651.

JESUITERNA

Under våren 1652 fick Francken tillfälle till religionssamtal med drottning Kristina ,och under dem fick han bl.a. veta, att hon sänt Macedo till Rom för att kalla två jesuiter. Kristina bad Francken att skriva till ordenskapitlet i Bryssel efter någon, som kunde undervisa henne i den katolska läran, vilket han också gjorde. I början av 1652 befanns Kristina i en egendomlig situation. Hon hade å ena sidan engagerat sig med kyrkans fiender, jesuiterna, och å andra sidan hade hon tagit tillbaka sin tronavsägelse och förenat sina intressen med rådet. Någon utväg fanns inte, utan hon måste fortsätta sitt dubbelspel. Nu var tiden inne för henne att noggrant bestämma övergången till katolicismen med hjälp av lämplig katolsk regent och utnyttja alla de fördelar hon hade som drottning. Hennes medel att vinna Filip IV av Spanien blev nu Godfrid Francken.

Kristina sände jesuiten i största hemlighet till den spanske ambassadören i Haag för att underrätta regeringen i Spanska-Nederländerna om hennes intresse för katolicismen och önskan att närmare diskutera sin situation med Filip IV:s ställföreträdare. Som svar på Franckens brev till Bryssel utvaldes jesuiten Philippe Nutius. Samtidigt med Nutius avresa, anlände Francken till Haag med ett brev från Kristina till Antwerpens borgmästare och råd samt ett meddelande till ambassadören. Kristinas tillvägagångssätt att över staden Antwerpen komma i förbindelse med den spanska regeringen var listigt. Hon meddelande i sitt brev, att hennes avsikt med Franckens resa var att få i gång bättre handelsförbindelser mellan den stora handelsstaden och de svenska hamnarna genom Scheldes öppnande för trafik. Detta var en fin upptakt till samförstånd med spanjorerna. Först i april kunde ärkehertigen, Filip IV:s ställföreträdare, ta del i brevet angående Kristinas förslag. Han fann att Scheldes öppnande erbjöd Antwerpen och de spanska provinserna stora fördelar, men dolde inte för Filip IV riskerna. De litade inte på Kristinas avsikter, det kunde vara ett led i Sveriges franskvänliga politik. Ärkehertigen nöjde sig med att skicka tillbaka Francken till Stockholm utan något svarsbrev från Antwerpen. Under tiden hade jesuiten Nutius liksom de eftersända religionslärarna från Rom anlänt. Kristinas dubbelspel hade nu blivit ett kallblodigt vågspel. I februari 1652 dök två italienska adelsmän upp i Stockholm. Kristina fick av en tillfällighet höra talas om dem och kallade dessa till slottet. Drottningen misstänkte nämligen, att det var jesuiterna från Rom. De mottogs av drottningen i hela hovets närvaro. Hennes misstankar besannades och så fort tillfälle gavs, frågade hon dem försiktigt om de hade ett brev till henne, och så var fallet. Ingen vid hovet kunde ana att Malines och Casati var jesuiter. En länk var därmed slagen mellan det protestantiska Europas ledande monark och den katolska motreformationens högkvarter-jesuitorden i Rom. De båda jesuiterna upptäckte snart Kristinas böjelse för katolicismen fast hon i början försökte dölja den. Det stod snart klart för dem att något omvändelsearbete inte var nödvändigt. Casati och Malines strävade i alla sammanhangatt bevisa, att den katolska läran var höjd över förnuftet, men inte stred mot detta. Drottningen berättade snart utan omsvep för de båda katolikerna. I maj sände hon Casiti till Rom med ett brev till jesuitgeneralen, vari hon tillkännagav sitt oåterkalleliga beslut att övergå till katolska läran, nedlägga Sveriges krona och slå sig ned i Rom. Men hemligheten fick inte ens med ett ord antydas, då kunde det gälla drottningens liv. Kristina var också tvungen att skapa avspänning på det politiska planet. Hennes självhärskarregim i samförstånd med greve Magnus de la Gardie under årets två första månader ogillades av rådsherrarna. Trots donationsförbudet fortsatte hon att donera, vilket skapade allmän osäkerhet bland rikets ledande män. Statsbristens avhjälpande var nu nödvändigare än någonsin. Den första april kom Nutius till Stockholm från Bryssel. Kristinas avgörande beslut gick nu inte längre att uppskjuta i den religiösa frågan. Den sedan 1646 planerade tronavsägelsen gjorde det beslutet lätt och den politiska situationens utveckling i riket gav henne ingen anledning att tveka. Nutius vistelse blev emellertid kort för alldeles efter hans ankomst avslöjades hans resa till Sverige genom underrättelser till kansliet från utlandet. Risken för upptäckt var stor, men Kristina lyckades hemlighålla hans vistelse hos henne några veckor. I väntan på resultatet av Casatis Romresa dröjde hon med att skicka Malines till påven för att bekräfta sin konversion. Francken och Nutius fick order att återvända till Belgien och de reste från Stockholm i maj. Nu var tiden inne att sätta planerna i verket i praktiken, men för att kunna göra det måste hon ha ett säkert stöd av Filip IV av Spanien.

KÄMPAR FÖR ATT FÅ TILLBAKA KRISTINA

Kung Filip den IV sände en beskickning till Sverige våren 1652. Den inflytelserika spanska diplomatin beordrades samtidigt att överallt arbeta till Sveriges förmån för att visa drottning Kristina att ett vänskapligt samförstånd nu var ett faktum. Regeringen i Madrid önskade genom denna beskickning lära känna Sveriges politiska hållning och militära styrka. Syftet skulle officiellt vara av artighetsnatur. Den som fick uppdraget som talesman vid Kristinas hov var don Antonio Pimentel de Prado. Förutom de nämnda uppgifterna skulle han skaffa uppgifter om Kristinas giftermålsplaner. I Spanien ansågs det mycket märkligt att den svenska drottningen ännu inte var gift. Under själva resan fick Pimentel en instruktion till, i vilken han uppmanades att uppträda mycket försiktigt i Scheldefrågan. Filip den IV hade nämligen hört talas om Franckens brev till staden Antwerpen och dennes uttalanden om drottningens katolska intressen. Pimentel anlände till Sverige i augusti efter en snabb resa. Han mottogs av drottningen i hela hovets närvaro och han framförde konungen och ärkehertigens hälsningar till henne. Först en vecka efter audiensen fick han tillfälle att framföra sitt uppdrag för drottningen. Då Kristina frågade om han hade något särskilt att meddela å sin konungs vägnar, svarade han nej. Samtalet med Pimentel hade alltså tagit en annan vändning, än Kristina tänkt sig, men hon förstod också att Filip den IV ville vara försiktig i början .Så länge Pimentel fanns vid hennes hovstol var möjligheterna öppna att vinna Filp den IV stöd efter tronavsägelsen. Det gällde därför att behålla honom tills målet nåtts. Pimentel var nöjd med sitt arbete hos Kristina och i slutet av augusti var hans uppdrag i det närmaste slutfört. På Kristinas begäran stannade han ytterligare en tid. Kristinas planer hade alltså ändrats på grund av Filips försiktighet, men hon hade reparerat skadan genom att behålla Pimentel vid hovet. Filips stöd skulle hon knappast kunna hinna vinna förrän i början av 1653 beroende på den långsamma postgången. Tronavsägelsen skulle därför troligen inte kunna ske förrän nästa riksdag. Den för Spanien högintressanta Scheldefrågan togs snart upp. Det gjordes klart för honom, att Sverige för dagen var i stånd att utverka floden Scheldes öppnande för trafik på Antwerpen i Spaniens intresse. De ytterst hemliga konversionsförberedelserna med jesuiterna I Rom hade utvecklats planenligt. Casati hade visserligen anlänt något försenad till Rom, där man med största glädje erfor drottningens beslut i april att överge sin protestantiska tro för vilken hennes fader givit sitt liv. Efter en månad anträdde Casati återfärden försedd med ordensgeneralens välkomst brev till drottningen, men i Hamburg fick han order av Kristina att inte fortsätta till Sverige. Hon bad honom att skicka meddelandena till Malines i Stockholm och sedan invänta dennes ankomst i Hamburg. Kristinas samarbete med de båda jesuiterna hade nämligen avslöjats. För att kunna sända i väg Malines måste Kristina först få jesuitgeneralens brev. Ungefär samtidigt talade Kristina om för Pimentel om sitt intresse för att inträda i en hemlig förbindelse med kung Philip av Spanien och Pimentel var inte sen med att ta fasta på denna antydan. Drottningen trodde nämligen att alla makter till sist skulle gå med i sjökriget mellan England och Holland och därför ansåg hon att Sverige och Spanien borde ingå förbund med Cromwell i England. Pimentel rapporterade allt detta för PhilipIV. Kristinas önskan at vinna Pimentels förtroende, genom alliansförslaget kom hon snart själv att motverka genom att erbjuda svensk medling mellan parterna i sjökriget. Pimentel trodde inte att hon menade allvar med detta. Det var inte lätt att vinna Pilips vänskap på den politiska vägen, eftersom Sveriges utrikespolitik var antispansk. Kristinas däremot en annan. Illasinnade rykten om Pimentels förehavanden spreds i Europa, för hans holländska kollega hade riktat centralstaternas uppmärksamhet på den spanske militärens egendomliga uppträdande vid det svenska hovet, och det talades om rykten i Stockholm om spansk brytning med Nederländerna till våren. Den holländska oviljan riktades snart också mot drottningen. I slutet av december hade Pimentel utfört sitt uppdrag så långt det gick, och nu önskade han sig bort från sin utsatta position och han hoppades bli hemskickad snarast möjligt. Därmed skulle ryktena upphöra, som både skadade drottningens och Pimentels anseende.

GENOM PIERRE BOURDELOTS KUR BLIR KRISTINAS HÄLSA BÄTTRE

Redan innan Kristina fått för sig att Pimentels uppdrag i Sverige bara var observatörens hade hon juli låtit utlysa en ny riksdag trots att så kort tid förflutit sedan utskottsmötet. Det underströks att anledningen till sammankallandet var oron i Europa, speciellt sjökriget som just börjat. Huvudskälet var dock den hotande statsbankrutten. I januari 1653 var regeringens ställning god även om den aktuella finansnöden ingav oro. Kristinas personliga ställning föreföll starkare en någonsin. Kristinas hälsa hade under de senaste åren varit dålig p.g.a. hennes oregelbundna vanor och hårda studier. Men hon tillfrisknade snart ganska snabbt under sin nye franske läkare Bourdelots behandling. Drottningen följde lydigt läkaren ordinationer. studierna fick ett allt mer underhållande och förströande syfte än tidigare, och den lediga tiden använde hon till vila och nöjen. Stockholmshovet fick snart rykte om sig som tidens mest livslustiga och festliga hov, den ena dyrbara festen avlöste den andra. Någon politisk roll tillmättes inte Bourdelots, men i slutet av året hade Kristina insett att hennes läkare även var användbar för andra än medicinska uppdrag. Som en säkerhetsåtgärd ville Kristina försöka få ekonomisk hjälp i Frankrike efter tronavsägelsen. trosförändringen behövde ju inte nämnas. I hennes franska omgivning fanns bara Bourdelot som var tillräckligt pålitlig och tillgiven för ett sådant uppdrag, men han var tråkigt nog inte alls erfaren i statsaffärer. Under 1652 berättade Kristina in hemlighet för den katolske läkaren. Vid denna tid var det bara denna och Malines som var underrättade om hennes planer, men han kom klart att stå tillbaka för Pimentel i Kristinas aktionsplan. Pimentel hade ju nyckeln till hennes nya liv i den katolska kulturvärlden. Tiden var mogen att vinna spanjorens fulla förtroende.

KONFLIKT MELLAN RIVALERNA

Medan Kristina snart visade en allmänt uppmärksammad benägenhet att omge sig med utlänningar från de katolska länderna förändrades hennes egen inställning till de gamla vännerna. Greve Magnus De la Gardie såg sin ställning som drottningens gunstling allvarligt hotad. den farligaste konkurrenten var Bourdelots och Greve Magnus gick till storms mot denne. Reaktionen mot de förändrade förhållandena uteblev inte. Den missbelåtne greven började sprida ut falska upplysningar om läkaren, och folkets motvilja mot den franske inkräktaren blev allt större. Drottningen rådfrågade Bourdelots i nästan allt, vilket också uppretade åtskilliga av rikets stormän gentemot honom. Läkarna i Stockholm menade att han var en bedragare utan läkarutbildning, medan drottningen däremot betraktade honom som århundrades främsta livmedikus. den inre ordningen i Sverige var dels hotad av Bourdelots kvarstannande och dels av det dyrbara hovlivet. Det ortodoxa prästerskapet ogillade drottningens slösaktiga hovliv då landet i övrigt led av en stor penningbrist. De beskyllde henne för gudlöshet, eftersom hon inte tillräckligt deltog i lutherska gudstjänsterna och i de religiösa frågorna i Sverige. Greve Magnus lyckades alltså få prästerna på sin sida i sin strid mot Bourdelots och det nya hovet. Slutligen kom det till direkt konflikt mellan de båda rivalerna om drottningens gunst. Anledningen var Bourdelots klagan över att han inte fått någon lön. Magnus beklagade sig hos drottningen över Bourdelots uppträdande, men hon tog genast sin läkares parti. Grevens enda val var att försona sig med Bourdelots. I Kristinas närvaro blev de åter vänner. Dock minskades från den dagen grevens anseende hos drottningen allt mer. Bourdelots tröttnade emellertid snart på att vara till förargelse i Stockholm och önskade sig tillbaka till Frankrike, men drottningen vill ogärna sända iväg honom. Till slut såg sig Kristina nödsakad på att göra slut på allt förtalet genom att låta honom lämna Sverige. Den franska regeringen hade med oro tagit del i anklagelserna mot Bourdelots. Kardinal Mazarin beslöt att skicka iväg den erfarna Janutes på nytt till Kristina för att få verklig klarhet över vad som hände i Stockholm. Kristinas allmänt observerade välvilja mot Pimentel hade efter årsskiftet 1653 fortsatt att väcka undran och ovilja. Hans förhållande till drottningen var mycket gott. Inom rådet förvånades man nog över den ovanliga gunst som Pimentel åtnjöt eftersom någon omsvängning i den utrikespolitiska kursen gentemot Spanien inte hade ägt rum. Han önskade sig emellertid snart tillbaka till Spanien och väntade nu på hemkallelseorder efter förtjänstfullt utfört uppdrag och till slut fick han nya order från Madrid. Philip IV befallde honom att stanna i Sverige utan att ange någon tidsgräns. För Kristina, som behövde honom vid sitt hov kom ju detta väldigt lämpligt. Det borde varit i mars som Kristina ansett sig vunnit Pimentels fulla förtroende, så hon utan risker vågade anförtro denne en del av sina strängt hemliga planer. Hon underättade honom först om sin avsikt att nedlägga kronan och om de planerade resorna i det katolska Europa. Pimentels förvåning var nog inte speciellt stor, eftersom hennes abdikations- försök från 1651 var känt över hela Europa. I april dök emellertid en fara upp i och med Pierre Janutes uppdykande i Stockholm. Dennes starka personliga relationer med drottningen kunde förstöra allt för Pimentel, men han oroade sig i onödan. Kristinas hemliga planer hade nu mognat och slutet av april bekräftade hon definitivt för Pimentel sina spanska sympatier. Ungefär samtidigt delgav hon den pålitlige spanjoren sin avsikt att övergå till katolicismen så snart hon lämnat sitt rike. Pimentel lovade att skänka henne allt sitt stöd. De enades om att jesuiten Malines uppskjutna resa med breven till påven i Rom skulle gå över Madrid, så att Filip IV genast kunde underrättas om den stora händelsen. Malines påbörjade sin långa resa över Spanien i början av maj. Pimentels kvarstannande i Stockholm var nu egentligen onödigt. Hans närvaro i Madrid var av större vikt. Eftersom det tog så långt tid att få meddelanden från Spanien beslöt han att handla på eget ansvar och avtalade nu med Kristina att han utan tillstånd skulle ta sjövägen direkt till Spanien. Utnyttjandet av Pimentel som förbindelselänk till Filip IV hade gått enligt planerna. Samtidigt med att Kristina anförtrodde sig åt Pimentel iakttog man de första tecknen på regeringströtthet hos drottningen. Hennes beslut var nu oåterkalleligt. Det var naturligt att regeringsbördan nu skulle kännas tyngre än någonsin, då hennes egna tankar och intressen inte var gemensamma med Sveriges. Under tiden hade Chanut mottagits med samma rättighet som tidigare. Han hade aldrig tvivlat på drottningens franskvänliga inställning och därför ogillade han sitt uppdrag, som var att undersöka Pimentels och Bourdelots förehavanden i Stockholm. I sitt första brev till den franska regeringen skrev han också, att Kristina föreföll att vara lika säkert franskvänlig som förut. Under den månad han vistades vid hovet, trodde han sig framgångsrikt ha löst sina båda huvuduppgifter. Kristina förnekade bestämt sin spanskvänliga hållning Ingenting nytt hade passerat mellan Sverige och de habsburgska makterna, efter Chanuts avresa två år tidigare. Med samma oberördhet som Kristina visade, när hon på detta sätt förde Chanut bakom ljuset i fråga om Pimentels verkliga insats och betydelse, tvingade hon denna rentvå den franske läkaren från alla elaka rykten. Kristina såg sig också snart med hänsyn till opinionen tvingad att låta honom lämna hovet. Avresan dröjde emellertid. Chanut förstod ganska snabbt, att det var drottningens tacksamhet för att Bourdelot räddat hennes liv, som orsakat förtalet mot honom. På grund av opinionen hade hon varit tvungen att tala om hans förstående hemresa, men hennes avsikt var i själva verket att sända läkaren till Frankrike i särskilt uppdrag, som sammanhängde med hennes förstående tronavsägelse. Kristina lät Chanut förstå, att hon hade behov av ekonomiskt stöd från Frankrike i form av en fransk livränta under den nya perioden i sitt liv. Som grundval för denna livränta föreslog hon å ena sidan en reglering av Sveriges gamla subsidiefordran och å andra sidan en fartygsaffär. Chanut hoppades hela tiden, att Kristinas planer i sista stund skulle uppskjutas, men han lovade i alla fall föra fram hans önskemål till sin regering.. Detta blev inte fallet. Det hade nämligen under tiden kommit order från Spanien, att Pimentel tills vidare skulle stanna kvar i Sverige. Under tiden hade Malines anlänt till Madrid, och meddelade genast Filip den IV om nyheterna från Stockholm. Pimentel fick nu en ny order om att resa tillbaka till Spanien, men efterföljde inte denna gång ordern. Pimentels kvarstannande väckte stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. Att hans hemresa inte blev av sattes nu i samband med Kristinas nu åter omtalade önskan att dra sig tillbaka. Hennes regeringströtthet hade ökat. Även Kristinas katolska intressen började nu uppmärksammas inom landet. Prästerskapet hyste misstankar om hennes lutherska tro, då hon öppet umgicks med Pimentels präst. Mot slutet av 1653 hade också den franska regeringen märkt, vad som hände i Stockholm. Chanut hade vid sitt besök fått klart besked om den svenska drottningens abdikationsplaner samt erhållit försäkran om att Sverige inte skulle svika Frankrike och ansluta sig till Spanien. Genom rapporter alldeles efter Chanuts ankomst till Frankrike började man snart tro, att drottningen till slut givit vika för spanjorerna. Hennes förhandlingar genom Bourdelot om livräntan rann ut i sanden. Den franska oron över utvecklingen i Stockholm avtog vid årets slut, då man erhöll definitiv bekräftelse på vad Kristina och Pimentel planerade genom drottningens bibliotekarie. Denne var nämligen anförtrodd att föra Kristinas bibliotek och konstskatter till Paris för vidare befodran till Rom, i jesuitordens regi. Under vistelsen i landet fick greve Magnus de la Gardie höra av besökande vänner att hans politiska ställning ansågs svag. Drottningens tronavsägelse förefölls vara nära förstående och Pimentels ställning kunde inte angripas, då denne tydligen hade väsentliga intressen gemensamma med Kristina. Men greve Magnus ville inte ge vika för spanjoren. När greven kom till Uppsala ställde han till med små intermezzon för att få drottningens uppmärksamhet riktad mot sig, men istället gjorde han det ena misstaget efter det andra. För Kristina framstod han nu som en stor lögnare. Den vänskap hon hyst för honom, krossades efter en tid definitivt. Greve Magnus försökte återvinna sitt förlorade anseende, vilket misslyckades och ända till tronavsägelsen förblev han en politiskt död man. Kristinas förakt mot honom varade så länge hon levde. Eftersom hans anseende under året försvagats kom inte hans fall som någon större överraskning, men att han föll så snabbt var onekligen märkligt. Rykten om drottningens abdikationsplaner ökade under hösten. Kristina var helt säker på att vinna Filip den IV stöd, och därför kunde hon nu börja ordna för de sista förberedelserna för tronavsägelsen. Drottningen beslöt, att utöka antalet rådsplatser med sju nya, lojala rådsherrar, som hon kunde vara säker på skulle lyda hennes befallningar, detta för att förhindra eventuellt motstånd från rådet. Tronavsägelsen kunde ju inte genomföras mot rådets vilja.

ABDIKATIONSPLANER ÖKAR OCH

FÖRBEREDELSER FÄRDIGA

Vid årsskiftet var alla förberedelser färdiga, och Kristina var nu redo att definitivt avsäga sig kronan och underrätta tronföljaren och riksrådet. Hon kallade rådsherrarna till Uppsala i slutet av januari. Vad som då skulle ske, var numera inte svårt att förutse vid hovet. Av Kristinas budbärare fick nu Carl Gustav klart besked om, att hon skulle lämna kronan åt honom under våren. Tronföljaren bad henne hänskjuta frågan till rådet. I början av februari tog Kristina upp abdikationsfrågan i rådet. Axel Oxenstierna hade redan klart för sig, att allt motstånd i verkligheten var meningslöst. Rådet beslöt dock, som sin plikt, att uppvakta drottningen i den allvarliga frågan, men detta hade ingen framgång. Den 13 feb. inlämnades en böneskrift, uppsatt av kanslern och undertecknad av 25 rådsherrar, där det föreslogs, att drottningen skulle kunna minska sin arbetsbörda genom att ge Carl Gustav del i riksstyrelsen. Den 15 feb. sammankallade Kristina rådet på slottet, varvid hon meddelade, att hon avböjde förslaget. Axel Oxenstierna insåg nu, att ingenting längre var att göra och bad därför drottningen att så fort som möjligt genomföra sin plan. Detta uppskattades av Kristina, som med rådets medgivande utsatte tiden för det nödvändiga riksmötet till den första maj.

RÅDETS BÖNESKRIFT OM CARL GUSTAVS PLATS I STYRELSEN

Riksrådets motstånd hade denna gång inte varit svårt att bryta. Mycket hade hänt under de sista åren. Kristina hade förändrats. Hennes ökade utlandsintresse och längtan till främmande länder hade märkbart minskat intresset för regeringsarbetet. Rådsherrarna visste ju dessutom, att det fanns en god ersättare i Carl Gustav, och någon större skada för riket skulle hennes tronavsägelse inte få. Kristina började nu underhandla med Carl Gustav om abdikationens genomförande, varvid hennes eget underhåll var det största problemet. Hennes tanke var att erhålla minst 200 000 riksdaler i årlig inkomst. Hon hade därvid funderingar över Carl Gustavs donation Gotland och även Öland. Lämpligt var det också att utöka underhållet med Magnus de la Gardies grevskap Ösel och hans tyska områden. I Västerås fick Kristina Carl Gustavs väntade ja till tronbestigningen. Vid Kristinas återkomst till Uppsala var det i första hand underhållsfrågan, som måste lösas. Före 1 maj måste den vara bestämd. Inom rådet torde man godtaga hennes önskemål att försörjas med begärda 200 000 riksdaler. Underhållet anskaffades ju genom reduktion till kronan. Carl Gustav godkände för sin del redan förslaget, och alltså behövde endast rådet och ständerna bekräfta det. Den 20 och 21 april möttes Carl Gustav och Kristina sista gången före riksdagen. Nu som förut var de ense. Emot drottning och tronföljare skulle riksråd och ständer inte förmå mycket i denna sak.

PIERRE CHANUTS MISSLYCKANDE

I början av 1654 hade ryktet om drottningens förestående tronavsägelse gått över hela Europa och särskilt i Frankrike väckte det stort uppseende. Pierre Chanut skrev ett brev till Kristina, där han förklarade att han inte kunde betrakta hennes tronavsägelse som en enbart politisk händelse, och att han kände sig personligen allvarligt berörd av den. Kristina svarade genast Chanut i syfte om att få sitt svarsbrev publicerat och känt över hela Europa. Hon ville avge en personlig förklaring till sitt handlingssätt före avresan från Sverige. Hon hade satt rikets bevarande främst och med glädje offrat allt av dess intressen. Hon hoppades, att Chanut skulle bli hennes vän efter tronavsägelsen. Detta brev blev genast känt i Sverige och inom kort i Paris. När hon öppet förklarade abdikationen med sin giftermålsvägran, var detta troligen riktat mot talet om hennes intresse för katolicismen. Sådant tal passade ju inte under de sista regeringsmånaderna. Under tiden hade Kristina vidtagit åtgärder att sända hem Pimentel. Hans närvaro behövdes inte längre. Pimentel meddelade drottningen, att han mottagit hemkallelseorder från Madrid, men detta var emellertid inte sant. Efter ståtliga avskedsfester reste han tillbaks till Spanien i början av april för att avlägga slutlig rapport hos Filip IV. Hans avresa gladde de franskvänliga i landet. Pimentel lämnade dock landet som en segrare efter ett väl utfört uppdrag.

DE SLUTLIGA FÖRHANDLINGARNA

Medan riksmötet samlades i Uppsala, upplöstes hovstaten. många skyndade iväg till Karl Gustavs slott för att uppvaktat och ställa sig in hos honom. Förhållandet mellan drottning och råd var något spänt till följd av den före riksdagens sammankomst oavgjorda underhållsfrågan. De slutgiltiga förhandlingarna med rådet kom inte igång vid Kristinas återkomst från Nyköping och p.g.a. detta öppnades riksmötet den elfte maj utan att avtal i rådet träffats. I rikssalen höll Kristina hälsningstalet. Ständerna mottog utan förvåning, hennes meddelande om tronavsägelsen. De flesta var ju redan tidigare underrättade om hennes avsikt. Riksmötets ansträngningar att avråda drottningen blev därför närmast formella. Karl Gustav anlände till Uppsala den 16 Maj. Tronföljaren kungaförsäkran och drottningens underhåll blev nu huvudfrågorna. Samtidigt hade det tidigare goda förhållandet till rådet försämrats genom att Kristina befallt att de svensk-portugisiska förbindelserna skulle avbrytas. Genast hade rikskanslern underrättat Karl Gustav om sitt och rådets missnöje med drottningens hänsynslösa uppträdande. Detta samtal gjorde prinsen nedstämd. Ett förnyat motstånd i rådet uppstod genom riksdrotsen Per Brahe, som själv oroades över att bli drabbad av reduktionen med anledningen av drottningens underhåll. Även Axel Oxenstierna som förut stått på Kristinas sida anslöt sig till Brahe. Då drottningen begärde hjälp av Karl Gustav mot rådet, fann hon honom djupt nedstämd och hon förstod att kanslern talat illa om henne. Kristina blev mycket arg över att svikas av sin gamle rådgivare i det kritiska läget i underhållsfrågan och hon kritiserade honom också hårt i rådet. Den fjortonde kom Kristina tillsammans med sina tillgivna riksråd till ständernas sammanträde hos kanslern och begärde att de närvarande skulle underteckna underhållsförslaget. "Perplexitet och tysthet varade länge". Till slut tog Brahe till orda och framhöll det oriktiga i drottningens handlingssätt, att begära godsen i Pommern som dyrt förtjänats av välförtjänta män " med deras svett och blod". Hans mening var, att drottningen kunde skaffa sig underhåll på något annat sätt. Men Kristina höll fast vid sitt krav att de församlade skulle skriva under handlingen. De som berördes av reduktionen förklarade till slut, att de skulle acceptera förslaget om de fick ersättning. Kristina lämnade rådet tomhänt. Hon talade därefter med Karl Gustav om saken och fick hans löfte om ersättning åt donatorerna, var i genom ett godkännande snart skulle bli möjligt. Efter överläggningar lyckades Kristina med lantmarskalkens hjälp förmå adeln att utan motstånd samtycka med förslaget i underhållsfrågan. Adelsmännen var övertygade att tronföljaren och senatorerna redan godkänt det. Hur det verkligen förhöll sig med rådets bifall är osäkert, men man tror att Kristina vunnit adelns förtroende genom att låta påskina att rådet accepterat förslaget och samtidigt fått detta att ta reson med påståendet att adeln bifallit. Enligt överenskommelsen uppställdes tjugo punkter. Drottningen erhöll de pommerska godsen samt Wolgazt och Ösel utöver de omstridda områdena i Sverige. Kristina skulle styra sina underhållsländer självständigt utnämna ämbetsmän enligt lagen och uppbära inkomster utan redovisningsskyldigheter. Militärt och politiskt lydde hennes undersåtar direkt under den svenska kronan och fick alltså representeras vid riksdagarna. Den sjätte juni nedsteg den tjugosjuåriga Kristina från den Svenska kungatronen. Sedan ständerna samlats i rikssalen på Uppsala slott trädde drottningen in i kunglig skrud. Ett riksråd läste upp avsägelse skriften varefter Kristina avlämnade riksregalierna och tog av sig kröningsmanteln. Sedan tog Kristina avsked av sitt folk. Samma dag som Kristina nedlade sin krona kröntes Karl Gustav till Sveriges konung. Dagen därefter sent på kvällen, bröt Kristina upp från Uppsala i mörker och regn. När hon överskridit den danska gränsen lämnade hon för alltid sitt fädernes land. Kristina hade i sina egna tankar förblivit lojal mot sitt land och sitt folk under hela sin kamp för personlig frihet. Riket lämnade hon i de bästa händer. Hon ansåg sig med heder ha avslutat sitt verk i sitt fosterland.

AVSLUTNING

Under 1650-talets första år genom genomgick drottningen en religiös kris, som blev avgörande för hennes vidare öden. Bland annat genom umgänge med några högt bildade katoliker, av vilken den främste var den berömde franske filosofen Descartes, hade hon blivit övertygad katolik, om också om än så länge i hemlighet. Men så som katolik kunde hon enligt tronföljdsbestämmelserna inte bära Sveriges krona. Hon beslöt av detta och av andra skäl att avsäga sig tronen. På en riksdag i Uppsala 1654 nedlade Kristina högtidligt sin krona. Till hennes underhåll anslog ständerna kronans inkomster från betydande delar av det svenska väldet.
 

Tyckte du att texten kändes lättare nu? Läste du snabbare nu än förut? Kommer du ihåg mer eller mindre av texten än den förra texten? Hur var din läsupplevelse?

Den andra texten om drottning Kristina och hennes liv bestod av totalt 5900 ord. Din läshastighet (ord/minut) är följande:

Läshastighet	Ungefärlig tid för läsning
mindre än 100 ord/minut	>36 minuter	Låg
100-200 ord/minut	36 - 18 minuter	Lägre än genomsnittet
200-300 ord/minut	18 - 12 minuter	Genomsnittlig
300-400 ord/minut	9 - 12 minuter	Högre än genomsnittet
mer än 400 ord/minut	< 12 minuter	Hög

Du bör nu läsa lite snabbare än förut. Genom att fortsätta arbeta med din lästeknik så kan du öka hastigheten ännu mer. Fortsätt därför att träna och experimentera med olika lästekniker tills du finner en snabbläsningsteknik som passar dig och dina behov prefekt. Träning ger färdighet.

Sammanfattning på två rader

Genom att läsa flera ord i taget, undvika tillbakahopp och använda dig av tyst ljudning kan du enkelt öka din läshastighet avsevärt. Om du läser flera rader åt gången går allt ännu snabbare.

Tips

En god ordförståelse är viktigt för din läsförståelse. Att bygga upp ett ordförråd tar tid, men är väl värt ansträngningen. Markera ord som du inte förstår och slå sedan upp dem i en ordbok. Om du lär dig en eller två nya ord per dag kommer du med tiden avsevärt förbättra din ordförståelse.

När du skriver ett arbete eller en rapport, skriv artikeln i spaltform. Det går snabbare att läsa en text som är uppdelad i spalter än en text som inte är uppdelad i spalter, något som de flesta tidningar har uppmärksammat. Har du någonsin läst en tidning vars text inte är uppdelad i spalter?

Tänk på att avståndet mellan dina ögon och boken bör vara 40 - 50 cm. Om avståndet är mindre utnyttjas inte synfältet fullt ut och läshastigheten sjunker.

Tänk på att placera boken du läser så att den inte ligger plant på ett bord. Det är lättast att läsa en bok som är lutad i samma vinkel som ditt ansikte. Boken bör alltså vara lutad snett uppåt. Du kan luta boken mot några böcker så att den får rätt vinkel. En annan anledning till att boken bör vara lutad på rätt sätt är att du på detta sätt minskar belastningen på axlar, nacke och rygg.

När du tränar på att öka din läshastighet försök ibland att läsa så snabbt att din läsförståelse inte hänger med. På detta sätt ökar du den övre gränsen för din läshastighet. Hjärnan behöver gymnastiseras för att bli mer flexibel.

Glöm inte att välja en bra tidpunkt för din läsning. Du läser olika bra under olika tidpunkter på dygnet. Vilken tid passar bäst för dig? Morgon, eftermiddag eller kväll?

F: Hur många ord behöver du lära dig per dag för att på sikt förbättra din läsförståelse rejält?

F: Varför är det bra att skriva något i spaltform?

F: Hur stort ska avståndet vara till en text du läser?

F: Vilken vinkel ska en bok som du läser ha i förhållande till dina ögon?

F: Varför är det en bra idé att ibland läsa så snabbt läsförståelsen minskar?

Hjälpmedel

När du börjar träna på att läsa snabbt använd dig av en metronom. En metronom är en pendel som pendlar i en viss förutbestämd takt. Metronomer används ofta av professionella musiker. Om du tycker det är dyrt att köpa en metronom, ladda ner ett pendelljud till din dator. Genom att använda en metronom tvingas du anpassa din läshastighet till pendelns hastighet. Du skapar på detta sätt en snabb, jämn och behaglig läsrytm.

Använd gärna en penna eller ett finger när du läser en text. På detta sätt ökar du enkelt din genom att du undviker att läsa enskilda ord och hoppa tillbaka i texten. Du koncentrerar dig också bättre då pennans rörelse framåt förhindrar att din läsning stannar upp och tankarna vandrar iväg.

I USA har det utvecklats datorprogram som kan lära dig att bli en bra snabbläsare. Många av dessa datorprogram finns än så länge endast på Engelska. Trots det kan de vara värda att köpa. De grundläggande teknikerna för snabbläsning skiljer sig inte mycket från språk till språk. Nedan finns länkar till två datorprogram som ger dig möjligheten att öva snabbläsning på svenska texter. Programmen kostar mellan 250 och 2500 kr.

www.readsoft.com/sv

www.readfaster.com

Repetitionsfrågor, repetition nummer ett

F: Hur mycket kan en snabbläsare läsa under en dag?

F: Hur skulle ditt liv förändras om du kunde läsa dubbelt så snabbt som idag?

F: Vilka två faktorer påverkar din läsning?

F: Hur förbättrar du din läsförståelse?

F: Varför är det bra med ett stort ordförråd?

F: Vad brukar avbryta dig när du läser något? Mobiltelefonen, eller något annat?

F: Hur påverkar din läshastighet din läsförståelse?

F: Vad händer om du läser för sakta?

F: Hur kan en hög läshastighet förbättra din vardag?

F: Vilka tre anledningar finns det till att vi läser sakta?

F: När fungerade dessa tre metoder bra? Varför fungerar de inte bra nuförtiden?

F: Hur många ord i taget läser de flesta läsare?

F: Hur många ord i taget kan vi utan svårighet läsa?

F: Varför är det bra att använda en penna för att läsa snabbt?

F: Vad är viktigast att förstå i en text? Helheten eller detaljerna?

F: Hur stor andel av alla tillbakahopp är onödiga?

F: I vilken årskurs lärde vi oss ljuda bokstäver?

F: Är det bra eller dåligt att läsa tyst för sig själv med sin inre röst?

F: Skapas det en övre gräns för läshastigheten när man läser tyst för sig själv? Ja eller nej?

F: Kan vi läsa snabbare än vi kan tala?

F: Har alla nya läsmetoder som lanserats fungerat väl?

F: Hur har läsförståelsen påverkats av de lästekniker som utlovat fantastiska resultat?

F: Läser man varje rad med varannanradsmetoden?

F: Hur rör sig din blick när du använder varannanradsmetoden?

F: Hur påverkas din läsförståelse av varannanradsmetoden? Blir den bättre eller sämre?

F: Hur många rader går det att läsa på en gång?

F: Behöver du alltid läsa från vänster till höger?

F: Hur rör sig blicken när du använder dig av baklängesmetoden?

F: Är baklängesmetoden en effektiv metod?

F: Hur många ord behöver du lära dig per dag för att på sikt förbättra din läsförståelse rejält?

F: Varför är det bra att skriva något i spaltform?

F: Hur stort ska avståndet vara till en text du läser?

F: Vilken vinkel ska en bok som du läser ha i förhållande till dina ögon?

F: Varför är det en bra idé att ibland läsa så snabbt läsförståelsen minskar?

Intressanta övningar

Testa din läshastighet med hjälp av de snabbläsningsmetoder som har presenterats i detta kapitel. Hur snabbt läsar du när du använder dig av en penna som hjälpmedel? Hur snabbt läser du med varannanradsmetoden, flerradsmetoden och baklängesmetoden? Vilka var fördelarna respektive nackdelarna med varje metod? Vilken metod gillade du mest?

Låna ett par böcker på biblioteket och öva på de fyra olika snabbläsningsmetoderna. Var uthållig och gör detta en timme per dag under en månads tid. Undersök hur din läsförmåga utvecklas. Visst går det bra!

Slutord

Nu har du lärt dig mycket om snabbläsning. Du har nu den kunskap som behövs för att kunna läsa riktigt snabbt med bibehållen eller förbättrad läsförståelse. Grattis, genom att läsa detta kapitel har du gjort mycket stora framsteg i ditt arbete!